Ofrivillig ensamhet förekommer i alla åldrar men är främst förkommande bland unga, unga vuxna och personer över 75 år. Ungefär 10 till 15 procent bland personer som är äldre upplever ofrivillig ensamhet, vilket kan medföra fysisk och psykisk ohälsa. Att bli äldre innebär en ökad risk för psykisk ohälsa eftersom åldrandet i sig kan leda till förlust av tidigare förmågor, ett försvagat socialt nätverk och ofrivillig ensamhet. Riskfaktorer relaterade till ofrivillig ensamhet bland äldre personer är exempelvis förlusten av en partner, minskat socialt nätverk, nedsatt funktionsförmåga samt psykisk ohälsa. Ensamhet kan vara kringgärdad av ett stigma vilket medför att den enskilde inte alltid söker hjälp och stöd, eller vet var stöd finns.

I den av Socialstyrelsen genomförda brukarundersökning för år 2022 ”Vad tycker de äldre om äldreomsorgen?” framkom gällande Norrköpings kommun att det var cirka hälften av de som deltog i undersökningen inom hemtjänsten och cirka 70 procent inom särskilt boende som ibland besvärades av ensamhet. Det är ett resultat som återfinns både på läns- och riksnivå.

Andelen ensamhushåll är större bland personer med funktionsnedsättning än hos befolkningen i stort. Jämfört med övriga befolkningen upplever även personer med funktionsnedsättning i högre grad att de är ensamma och saknar familj och nära vänner. Bland personer med intellektuell funktionsnedsättning eller autism är även den psykiska ohälsan högre än i den övriga befolkningen. Pandemin har varit kännbar för den här målgruppen som ofta har sämre hälsa och förutsättningar att vara delaktiga i samhället, men redan innan pandemin var detta en målgrupp med begränsade sociala kontakter. Bland personer med insatser enligt LSS verkar personer med stöd i eget boende samt personer med intellektuell funktionsnedsättning eller autism ha varit särskilt utsatta av isoleringen till följd av pandemin.

Ny utsatthet i målgrupperna kräver nya arbetssätt för kommunen

Generellt sett har folkhälsan och medellivslängden under de senaste decennierna förbättrats. Samtidigt har det skett en ökning gällande skillnader i hälsa, livsvillkor och livslängd mellan olika grupper i samhället. Ökad social utsatthet i form av ensamhet är en av dessa skillnader, som den kommunala vården och omsorgen behöver anpassa arbetssätten efter. Ensamhet och andra behov som brukare har, ställer krav på att verksamheter arbetar mer utifrån enskilda personers behov, där personcentrering och delaktighet är viktiga aspekter.

Konsekvenser för Norrköpings kommun

• Behovet av det pågående arbetet för att fånga upp personer med ofrivillig ensamhet kommer att finnas kvar.
• De komplexa behov som brukare har, bland annat på grund av ensamhet, gör det svårare för vård- och omsorgskontoret att få överblick över behoven.