Definitionen för mobilitetsfattigdom är enligt Leeds universitet ”En systematisk brist på vanligtvis motoriserade transporter vilket genererar svårigheter att förflytta sig, vilket ofta är kopplat till brist på utbud av service och infrastruktur”.

Bilen som norm i samhället bidrar till att stora samhällsinvesteringar görs i infrastruktur som främjar biltrafik. Det tenderar till att i första hand gynna den del av befolkningen som redan har ekonomiska förutsättningar att äga bil. Att ha begränsningar i sin mobilitet, det vill säga möjligheten att förflytta sig, är kopplat till fattigdom, vilket skulle kunna förändras genom väl grundade beslut inom transport- och samhällsplanering samt i investeringsbudget.

Mobilitetsfattigdom påverkar inte bara individen utan hela samhället. Mobility Management och andra beteendepåverkade insatser är verktyg som kan användas för att minska mobilitetsfattigdomen. Tillgängligheten till kollektivtrafik och service är kopplat till faktorer som kostnad för biljetten, det vill säga taxan, men även till tillgång till kollektivtrafik. Det vill säga i vilken utsträckning kollektivtrafiklinjerna täcker den geografiska ytan.

Primär och sekundär mobilitetsfattigdom

Mobilitetsfattigdom finns i både primär och sekundär form. Den primära formen av mobilitetsfattigdom är bristen på service och infrastruktur, såsom låg grad av service och kvalitet, litet turutbud och låg geografisk täckning av kollektivtrafik, biljettkostnader, brist på resenärsinformation med mera. Den sekundära formen av mobilitetsfattigdom är den effekt som mobilitetsbrist ger upphov till, såsom begränsad tillgänglighet till den öppna arbetsmarknaden, ökade kostnader för mobiliteten i sig och för hushållet totalt, vilket i sig leder till ökad ojämlikhet i samhället.

Hänsyn till möjlig mobilitetsfattigdom behöver finnas med som en faktor vid all planering, finansiering och byggande. Mobilitetsfattigdom kan förekomma inte bara på landsbygd utan även i stadsnära och centrala lägen. Därför behöver mobilitetsfattigdom beaktas både vid utveckling av samhällsplanering, trafik- och infrastrukturplanering och utveckling av arbetsmarknad.

Hållbar urban trafik- och mobilitetsplanering

De positiva effekterna på miljö och ekonomi av policybeslut och planering för fler hållbara transporter är sedan länge kända, men det finns fler positiva effekter. På senaste tid och nu i  samband med att EU har uppdaterat riktlinjer för fortsatt arbete med hållbar urban trafik- och mobilitetsplanering, SUMP 2.0, har fokus flyttats till nyttor för mental och fysisk hälsa som livskvalitet, lycka och samhörighet. Hållbara transporter och resvanor kan ge ett stort bidrag till lyckliga och hälsosamma medborgare. Man går till och med så långt i riktlinjerna till SUMP 2.0 att man konstaterar att ojämlikhet i hälsa och välmående delvis är ett resultat av en bilbaserad transportplanering.